Idag träffade vi våra kompisar från vårens lydnadskurs och tränade lite. Jag säger bara en sak: De andra hundarna var MYCKET duktigare än min flamslisa. Herre Gud vad det var mycket nosande och busande på den idag. Detta flamsande är något som infann sig i våras i samband med cykeljakter etc. Tidigare har knasbollen varit som ett tänt ljus när vi har tränat. Nu går det nästan inte att få fason på henne. Hon kan ju, det vet jag, och hon tycker att det är rätt kul, men alla lukter måste bara nosas på och leksaken måste bara lekas med och matte måste bara följas efter när det är meningen att man ska ligga still. Dessutom är flamslisan lite väl bortskämd med godis (ja jag VEET, det är mitt fel och BARA mitt fel). Hon är så fantastiskt duktig på att gå fot - när jag har godis i handen. När jag inte har godis i handen sätter hon sig framför mig och piper som om hon säger "Nej, aldrig i livet, det är inte värt det utan godis!". Så nu rådbråkar jag min arma hjärna med HUR jag ska kunna tagga ner både henne och godisberoendet. Tips emottages tacksamt!!!
Men detta visar ju att vi måste träna mycket, mycket mer. Inte för att vi ska tävla, det är jag för lat för har jag insett, utan för att det ska bli pli på vovvan. Det har varit god pli på henne tidigare och hon är känd som en lydig hund i bekantskapskretsen, men nu är det dags för större krav. Och där känner jag att jag inte riktigt vet hur mycket krav jag ska ställa eller ens hur jag ska gå till väga. En utmaning helt enkelt. Fast då är det bra att ha en grupp lydnadskompisar att tillgå så att man blir lite peppad och får en regelbundenhet i träningen.
Nä, det här får bli ett kort inlägg för nu ska jag ta ut den gulliga knasbollen på en promenad med MÅNGA lydnadsinslag!!!

Kännetecknet för en stjärna måste ju vara att man blir erbjuden flera gigg, eller hur? Det blev allas vår kära Sasha efter sin premiär i Bulldogg! Vilken stjärna! Så hon kommer att vara med i två TV-program nästa vår (förmodligen vecka 10 och 14 - men jag återkommer med mer detaljer när jag vet mer). Sasha blev inte vald till dejthund någon av gångerna, men hon skötte sig EXCELLENT under inspelningarna och tycktes trivas riktigt bra i studion. Duktiga lilla vovvehund! Det var en kul erfarenhet att få vara bakom kulisserna vid en TV inspelning. Vi mattar och hussar fick sitta i ett rum och se inspelningen på en TV medan den pågick, och därmed fick vi se de reportage som gjordes tidigare i vår. Reportaget om Sasha var OK. Jag hade kunnat göra det mycket bättre;)... Fast jag vet ju egentligen inte vilket material redigerarna till slut hade att tillgå. Bilderna på bananen var kanske skakiga och suddiga, Sasha kanske såg farlig ut när hon lekte blyg i soffan... Ja, inte vet jag. Men programmen blir bra, och barnen som valde vovvar blev väldigt nöjda med sina dejthundar och det kändes ju både viktigt och tilfredsställande!

Hahaha! Underbart! Nu är "fancluben" nyfiken må jag säga - och med all rätt! Idag var dagen med stort D i Sashas TV karriär för idag kom SVT och gjorde ett reportage om gohunden. Allt gick så bra och det var så roligt och trevligt! Sasha skötte sig perfekt - vad annars ;)? Hon var go och glad och nyfiken. Hon var lugn och busig och alert. Ja, hon var Sasha helt enkelt - en väldigt mysig hund.

Jag vet inte om ni har hört det förr, men jag har den underbaraste av alla hundar (Herman, gå och slicka mattes tårar nu;). Idag insåg jag att hon, den lilla jättelurviga krulltotten, verkligen har lärt sig fotkommandot som vi har jobbat lite planlöst med. Jag har jobbat med det bara för att det är kul och för att det är så fantastiskt vackert att ha en hund vid sin sida som tittar ivrigt på en. Idag var vi på väg hem från hundträffen och Sasha gick lös. När man tar sig från själva hundmötesplatsen måste man gå runt en stor snöhög och där leker Sasha ofta bergsget. Precis bakom snöhögen finns en gångväg som korsar en bilväg, så man vill gärna ha lite koll på hunden just där ifall det kommer en hund på gångvägen eller en bil på bilvägen. Sasha tycker dock om att vara FÖRST och är ju liiiite snabbare än jag, så hon befinner sig på snöhögen ALLTID långt innan jag kommer dit. Jag ropar KOM, och Sasha kommer men sticker lika snabbt tillbaka till snöhögen. Jag ropar STANNA, HÄR och lite annat, och Sasha kommer, men sticker igen. Idag provade jag med FOT. Sasha kom, rundade mig och gick precis bakom mig (för det är lite trångt på den upptrampade snöstigen) utan att springa om och bort till snöhögen. Oj, vad häftigt! Lite senare på vägen hem provade jag igen med att ropa FOT, och trots att bästisarna Myra och Tobbe var med, kom Sasha, rundade mig och gick i perfekt (eller kanske perfekt, vad vet jag egentligen;)) fotläge! Vilken känsla!! Sedan vågade jag inte utmana ödet mer och tjata ut kommandot så jag förstärkte det istället genom att säga FOT och ge godis några gånger istället. UNDERBARA, DUKTIGA HUND! Vi har inte tränat det här så hemskt länge, och vi har mest tränat i köket för att få till bra sittpositioner. Men vi har också klickat oss runt på promenaderna sista tiden (innan det blev så förbenat kallt att man bara MÅSTE ha vante på godishanden HELA tiden) och detta klickande har varit ett mirakulöst sätt att få Sasha att gå som jag vill. Men inte förrän i slutet av förra veckan la jag in några fotkommandon när hon gick i fotposition och jag hann verkligen bara med några stycken innan det blev vanttvång. Jag trodde verkligen inte att kommandot var befäst. Men är man en perro så är man. Smart som få! Det är Wiras matte och jag klart överens om. Nu, så fort det blir ännu lite mildare så att godishanden kan få befinna sig utanför vanten för att göra det den ska, ska vi börja träna HIT. Och den här gången har jag en plan för hur jag ska göra!

Här händer det saker må jag säga! I fredags satt jag vid 10-fikat och pratade med en av mina perrokollegor om perrosar när det ringer på min mobil. Jag svarar och i andra änden säger en okänd stämma. "Hej, jag heter Anna. Har du en spansk vattenhund?" Ja, det kunde jag ju inte förneka. Det visade sig att den okända ringde från SVT Umeå från barnprogrammet Bulldog och helt kortfattat kan man säga att hon undrade om jag skulle kunna tänka mig att eventuellt låna ut lill-Sashan en dag till ett barn som hemskt gärna vill ha en hund. Detta kom förstås helt oväntat och jag var helt oförberedd och tänkte bara på att Sasha avskyr när någon annan än en flockmedlem tar i kopplet och att hon är lite skeptisk mot folk som dyker på henne och vill klappa henne när vi är ute och hur otroligt flockkär hon är. Vi har faktiskt bara lämnat Sasha en gång och bara några timmar med mormor och morfar och det efter att vi hade bott hos dem i tre dagar och Sasha hade lärt känna och accepterat dem (vilket gick väldigt bra), så jag insåg att jag hade ingen AAANING om hur hon skulle reagera om hon fick vara själv hos en annan familj. Därför var jag förstås tveksam inför förslaget men lovade att kolla med familjen vad de tyckte om det, mina andra perrokompisar om de hade hundar de visste skulle funka samt testa Sasha lite grann. Så vissa av er har fått förfrågningar från mig om detta. Men vid middagen vid fredagen diskuterade vi om vi skulle kunna tänka oss att låna ut vår ögonsten, och vi kom fram till att ja, det skulle vi kunna tänka oss om Sasha skulle tycka att det var OK. (Det skulle ju inte vara så kul för barnet om Sasha bara låg under ett bord och tryckte.) Så vi frågade henne och hon sa "JA, jättekul!!" Hepp! Nää, så gick det ju inte till, även om jag numer tycker att jag kan prata med vår smarta vovve i långa komplicerade meningar  - och få svar. Nä, jag hade kollat med en arbetskompis med barn i olika åldrar om hon skulle kunna tänka sig att låna Sasha en timme under helgen. Så idag körde jag iväg Sasha och lämnade henne på Kanotvägen, sedan körde jag hem och jag och barnen konstaterade lite nervöst att det var så tyst och tomt utan krulltotten hemma. Efter en och halv timme åkte jag tillbaka till Kanotvägen och mötte en familj som snabbt hade kommit att älska allas vår underbara krullis. Allt hade gått fantastiskt bra. Sasha hade sökt mig lite grann efter att jag hade åkt men snabbt hade hon insett att det var den nya familjen hon skulle följa, smarta lilla hund, så hon hade legat under köksbordet när de hade suttit vid det och ätit korven hon blev bjuden på av lill-flickan i familjen, och ätit hundgodis (hon äter ingenting när hon är stressad kan jag meddela). Hon hade varit ute och gått och nyfiket springit upp och ner för snövallarna, precis som hon gör med mig. Hon hade t o m sett till att den lilla fyraåringen hade hängt med och vallat in henne. UNDERBARA, UNDERBARA LILLA HUND! Så det verkar som om det skulle gå bra att lämna Sasha till okända. Min kompis, som är hundvan, tyckte att Sasha var en väldigt trygg och fin hund.

Så jag ska höra av mig till Anna från bulldog och säga att ja, vi kan nog tänka oss att låta vår vovve bli TV stjärna. Jag ser det som en jättebra chans att få göra reklam för denna FANTASTISKA ras. Men även om Sasha inte blir TV stjärna, så kommer jag att låna ut vår käresta lite av och till, till för oss människro kända familjer under våren så hon blir riktigt van vid att vara hos andra. Rätt vad det är vill vi åka på en utlandstripp och då är det ju tryggt att veta att Sasha inte far illa av att vara borta från flocken. Jag tror faktiskt att hon tyckte att det var riktigt kul och spännande att vara hemifrån idag, fast hon blev ju förstås superglad när jag kom och hämtade henne. Det är ju det fina med hundar. Alltid glada! Vilka djur de är!

På kvällen träffade vi Wira (jag har förstått att det stavas med W och är det något som jag tycker är viktigt så är det att stava namn korrekt;)) igen. Hon hade premiär på hundträffen och Sasha och hon hade kul. De verkar funka riktigt bra ihop! Matten var lika glad att se mig och Sasha som jag var att se henne och Wira. Jag frågade lite om träning och om hon kunde tänka sig att träna med oss och hon var genast med på noterna. Hon hade tävlat med sin förra hund (en Beddlingtonterrier) i tävlingslydnad och var nu inne på att träna och tävla bruks med Wira. Hennes syster är tydligen hundförare så de tränar tillsammans en dag i veckan. Det verkar som om jag har funnit en kunnig matte och kompis till Sasha! SÅÅÅ ROLIGT! Men som vanligt skyndar jag väldigt långsamt. Vi ska först lära känna varandra lite mer. Jag vill absolut inte vara påträngande!

Det är en nöjd matte som sitter här i kväll. Och jag tror en nöjd hund. Igår var vi bortbjudna på middag hos nyinflyttade nya kollegor (vilket hus!). De har en flat- och en goldenhanne och flathannen uppvaktade Sasha flitigt under hela kvällen. Ibland tyckte jag synd om Sasha, men jag tror faktiskt att hon uppskattade uppvaktningen för varje gång han slutade var hon på honom och nosade lite försynt och visade upp sig. Hon kan säga till numer och gjorde det lite i början men sedan retades hon mest.

Nu ska jag ta en kvällsmacka innan jag går och lägger mig och drömmer söta drömmar om världens finaste lilla gullehund! Sov gott!
//Mia

På kvällspromenaden i kväll mötte vi en hund. "Nähä", säger ni, "var det första gången eller?" "Nä så klart det inte var", säger jag, "Öst på Stan i Umeå bara kryllar av hundar". Men faktum är att detta var första gången i ett avseende, för när jag körde mitt lockande och pockande mot Sasha och hade henne i fotläge för att hon inte skulle börja dra och absolut vilja gå fram till hunden, ser jag i ögonvrån en...PERRO!!! Jag vänder mig med blixtens hastighet och säger, "Men är det inte en spansk vattenhund?" Och jovisst det var det ju! En tik vid namn Vira. Från DALARNA! Lindvattnets kennel för att vara exakt. Det visade sig att vi faktiskt hade träffats en gång tidigare på den enda perroträff som någonsin hållits i Umeå (förra hösten), men Vira och hennes familj hade alldeles nyligen flyttat in till stan varför vi inte hade träffats förr. Vira morrade lite när Sasha ville hälsa, men när vi släppte dem lösa sprang de glatt med varandra och hade jättekul. Det var otroligt roligt att se Vira och jag kunde nästan inte se mig mätt på henne. Hon var mindre än Sasha och vit och svart med nästan samma teckning som Sasha, fast mer grått och "spräckel" i pälsen. Det är lite konstigt, för jag har fyra arbetskompisar som har perrosar, men vi träffas aldrig med våra hundar. Vi bor för långt ifrån varandra och vi har för mycket i våra vardagar för att få till det. Därför är jag ju helt perrodepraverad och smått avundsjuk på alla Smebackare och andra som har perroklubbar att tillgå.

Att det inte har uppdaterats här på länge betyder inte att hundlivet ligger i träda, för Susanne har rätt - Sasha har vaknat - och somnat om många gånger sedan sist. Sasha och jag busar vidare och har hunnit gå klickerkurs med väl godkänt betyg.  Fast efter första tillfället undrade jag faktiskt om vi skulle klara kursen... Sasha är ju världens mest intelligenta hund - enligt mig och vid först klickerträffen skulle hundarna erbjuda olika beteende i samband med en låda. Alla hundar började bita och slå med tassen på lådan. Alla, utom Sasha. Sasha satt och höll mig i ett järngrepp med sin klara blick. Hon satte sig ner och tycktes tänka, "Nu får jag väl en godis?" När hon inte fick det la hon sig ned, fortfarande med mig inlåst i sitt blickfång, "Men nudå matte - nu är jag väl jätteduktig? Nu måste du ge mig en godis!". Stackars Sasha fick fortfarande inget godis och jag kan lugnt säga att min smarta hund fattade INGENTING! Så vi fick gå hem och träna, och den som fick träna mest var förstås jag. Jag fick jobba på att komma på sätt att stimulera Sasha att vifta med tassarna och doppa nosen och bita i nyckelband. Hundkurser är ju helt klart mest till för att öka flexibiliteten i mattarnas huvuden! Och ja, vi lyckades till slut! Sasha fatttade galoppen ganska snabbt (för jag har ju rätt, hon är ju världens mest intelligenta hund!) när matte väl visade henne att det var OK att erbjuda olika beteenden (stackars hämmade hund ;)) och nu plockar hon upp nyckelknippor, går och lägger sig på sin röda filt (där har jag så smått börjat lägga in ett kommando) och lärt sig att backa, något som jag tycker mig märka har ökat hennes medvetande om att hon faktiskt kan det. Det tycks som om hon backar oftare nu än förr. Lite kul. Att åka till tränare Anna-Lott är nu också bland det roligaste Sasha vet. När vi svänger upp på uppfarten mot den mysgia timmerlogen börjar hon gny av iver. Det är verkligen roligt att ha en så träningsvillig hund, det är bara lite synd att matten inte har all tid i världen att träna. Det är ju så himla roligt när man märker att vi kommunicerar på riktigt och meddelandet går fram!

På tal om kommunikation så har jag nu studerat samspelet mellan hundar i nästan ett år vid våra hundträffar som fortgår. Det är ett intresserant studium måste beteendevetaren tillstå. Hundarna är väldigt olika och har olika beteenderepertoarer och utvecklar olika strategier att bemöta varandra på. Jag har förstås mest studerat min egen pärla och hon har verkligen utvecklats från en underdånig valp till en unghund med mjuk integritet. Mjuk integritet säger ni, vad menar hon nu då? Låt mig beskriva. Sasha är inte den som säger till det första hon gör om någon är närgången. Istället använder hon sin leklusta och sin springkonst för att skapa kontakt och vänskap. Hon bjuder in till lek och race men mitt i ett race eller ett bus kan hon möta den andra hunden med nosen och på det sättet försiktigt närma sig en ordentlig hälsning. Om hunden är ny i gänget brukar den vara mycket lugnare och behagligare till mods efter att den har fått busa och lära känna Sasha på det här sättet. Vissa hanar är ju ganska påflugna och Sasha har länge verkligen tyckt att hanar är fruktansvärt jobbiga och jag tror att hon är homosexuell för hon har, i löptider, bara bjudit ut sig en gång, och då till en kastrat! Och hon leker helst med tikar och kastrerade hanar. Men nu har jag faktiskt märkt att hon har så smått börjat leka även med okastrerade hanhundar och häromdagen fick hon nog när hennes pudelkompis Musse var på henne där bak samtidigt som lille bästisen Figo (kastrerad Jack Russell) tog till sina tjuvnyp genom att nypa henne i pälsen under magen (!), så vände hon sig mot Musse och sa milt men bestämt till att nu räcker det. Musse viftade vänskapligt på svansen och såg nästan lite förlägen ut, och jag ska väl inte säga att han gav sig på en gång, men efter ett tag förstod han. Ja det var några exempel på den milda integriteten. Hon är bra med valpar också lill-Sashan. Hon bryr sig inte så mycket om dem, men om någon börjar mucka med dem då är hon där och säger till och nyper den äldre i nacken som för att säga till dem att de ska vara försiktiga. Ja, det är kanske tråkigt att hon inte får bli någon supermorsa. Men jag ser till att hon inte behöver föröka sig för att öka perrobeståndet i Sverige för det händer ibland att folk kommer fram och frågar om min söta hund. Och jag promotar förstås rasen hej villt och berättar hur nöjda vi är med vår fantastiska lilla chokladnos. Så jag har nog sett till att öka efterfrågan på denna underbara ras. Bara det inte blir en boom så att alltför många oseriösa uppfödare uppstår... Nåja, inte ens mina tappra försök lär bidra till ett för stort uppsving av perrobeståndet;)

Nej, nu är det dags att städa och laga nyårssuppé! Jag önskar er alla ett RIKIGT UNDERBART HUNDÅR 2011!
Många nyårskramar till er alla!

/Mia

Ögonlocken är tunga som bly. Ibland lyfts huvudet för att se vad som rör sig i huset, som för att kolla om man måste reagera, men när läget visar sig vara lugnt faller huvudet tungt ner i den djupa soffan och ögonen sluts igen. Efter klapparna och smekningarna syns inga som helst tecken på reaktion. Sasha är helt slut.

Hon har varit och busat med kompisarna och det har tillkommit en Lagotto till gänget. En Lagotto som ser ut som...Sasha! Vit med brunt huvud och en brun fläck där bak, och dessa två look alikes har verkligen haft roligt! Det är så lustigt, för de verkar verkligen känna igen sig i varandra. De rusar och busar med samma rörelsemönster. Ja, de verkligen rusar och Sasha älskar det. Hon är verkligen på och pushar och pushar när lille Milton (bara 7 månader) behöver en paus. Så medan Milton är jättesöt och lägger sig platt på marken som en groda när han är trött, så står Sasha bredvid och skäller och hoppar tills Miltons 15 sekunder av vila är över och han är i full gång igen. Och som sagt, Sasha finns det ingen hejd på. Snabb som få är hon, och inte nog med det, hon är dj-ulskt uthållig. Så alla hundar som ger sig in i ett race med henne får kämpa, kämpa och kämpa medan hon ledigt tycks springa ifrån dem och retsamt se sig om över axeln som för att säga; "Men kom igen då!". Lilla Mallgrodan! Och idag var inget undantag, sånär som på att Milton sprang lika gärna han och gav inte upp lika lätt som andra hundar gör. Ja, de rusade så mycket att Sasha var tungen att ta sig ett bad - två gånger! Så jag hade en sjöblöt hund med mig hem. Och nu ligger hon här och sover - djupt - under en filt.

Sasha är inte bara en duktig rushund, hon är en duktig sökhund också. En av mattarna hade tappat kopplet på den mörka gräsplanen ikväll så jag gav Sasha kommandot "Leta" och efter någon minut var kopplet hittat. Då var de andra imponerade må jag säga, och jag var återigen den stolta matten. Lika stolt var jag när ett helt drev med hundar stack - bort från gräsplanen i jakt på en annan hund (Huvva!), men Sasha kom så fort jag ropade på henne. "Drevhundarnas" mattar och hussar var borta i vad som kändes en evighet och letade sina hundar. Det var riktigt otäckt, och har aldrig hänt förr. Vi måste nog analysera lite vad som hände och tänka igenom våra roller som flockledare tror jag.

Men nu sitter jag här och tittar i mina nya hundböcker som kom idag. "Kontaktkontraktet", "Hundars och vargars beteende" och "Med sikte på 10:an. Belöningsträning för lydnadsklass I till elit"... Nej, jag är inte riktigt seriös i min tävlingsambition än. Jag måste läsa in mig lite och gå på lite tävlingar och fatta vad det hela innebär egentligen först. Jag är inte riktigt den som kan sätta ett mål och sedan köra blint efter det. Jag behöver många frihetsgrader i mitt liv för att må bra. Det finns ju också så många olika grenar att välja bland. Bruks till exempel verkar ju vara väldigt tilltalande för en sådan fantastisk spår- och sökhund om den spanska vattenhunden. Fast det braiga är ju att man inte behöver bestämma sig, aldrig någonsin, utan man gör det som känns bra och lämpligt just här och nu! Sasha är ju lycklig bara vi tränar något, och det är jag också. På tal om det kan jag berätta att jag har anmält mig och Sasha till en klickerkurs hos min favoritkursledare, Anna-Lott. Hoppas att den blir av för klicker funkar jättebra på Sasha. Sasha blir superlydig när den kommer fram, så den är väldigt bra att ha till hands när jag har henne lös.

Till sist vill jag meddela att Sasha ska bli storasyster! Hennes mamma, Zöta Zara, ska få valpar tillsammans med vrålsnygge Alfons. Å, vad jag önskar att det hade varit dags för oss att skaffa en till hund. Men nej, det känns inte riktigt rätt än. Vi vill i alla fall gratulera La Sirenita's till ytterligare en underbar kull med ljuvliga krullisar, och önska Zara och valparna all lycka till!

Trevlig allhelgona helg på er alla! Här kommer några kort från vår lekplats i somras.

När månen står i zenith och Saturnus i det fjärde huset (eller nåt sånt) - DÅ är det dags att blogga... Jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag som älskar att skriva. Jag skriver ju ALDRIG, vilket jag har märkt att ni har märkt. Jag skyller på jobbet.

Hundlivet är det dock inget fel på. Sasha lever och frodas och det har förstås hänt en hel del under hösten. Vi har till exempel gått vardagslydnadskurs med så strålande resultat att vår kära kursledare tyckte att vi skulle ge oss på tävlingslydnad. Så det kommer vi nog att göra... Man kan ju alltid gå en kurs!

Ja, Sasha har varit alldeles otroligt lydig och lugn och behaglig under hösten. Tills nu! Helt plötsligt har hon fått spatt! Hon står på bakbenen i kopplet när hon möter hundar (hon som kunde möta hundar okopplad för bara två veckor sedan). Hon rusar iväg efter andra hundar och lyssnar INTE när jag kallar tillbaka henne (hon som vände på en femöring så fort hon hörde min röst - för två veckor sedan). Jag vet inte om denna förändring i beteende beror på att hon har gått ur löpcykeln, om det beror på det svalare vädret och snön som är så himla kul att busa i, eller om det beror på att hon faktiskt fortfarande är en unghund. Har ni liknande erfarenheter av era små ljuvliga krulltottar? För hon är ju fortfarande alldeles, alldeles underbar. Och visst lyssnar hon fortfarande, och går fint i koppel när jag väl får kontakt och är kelen och gosig inomhus och ligger på rygg i knät och njuter av att bli kliad på magen och älskar oss av hela sitt hjärta, precis som vi älskar henne lika mycket om inte ännu mer.

Att man kan vara så förälskad i en fyrfota krulltott. Hon tog våra hjärtan med storm vid första ögonkastet, och kärleken bara växer sig starkare och djupare för varje dag som går. Därför var det kanske lite sorgligt att hon fick C på sina höfter häromdagen. Det var kanske lite synd att vi inte kan få föra hennes gener vidare. Fast nä, så tänker vi inte - eller hur Anneli?! Det finns ju så många andra underbara perrosar som har perfekta höfter, som inte har tandsten och som har hår på hela nosen (vår Sasha är har en kal, brun chokladfläck precis ovanför chokladnosen!). Istället är jag så oerhört tacksam att det är just vi som får leva med och uppleva Sasha. Hon är ämnad för oss och ingen annan och det är jag stolt och ödmjuk inför. Och jag vet ju precis vart jag ska vända mig när det är dags för nästa perro. Ingen press Anneli och Nanna, men ni får hålla på ett bra tag till för jag hoppas att jag ska få uppleva många krulliga kärlekar.

Det viktigaste är förstås att Sasha mår bra och får vara frisk trots sin lilla deffekt, och det verkar inte som om det skulle behöva bli några problem i framtiden även om höfterna inte är perfekta. Jag kan inte låta bli att undra hur mina höfter ser ut. De kanske inte är något att föra vidare till nästa generation? Eller det faktum att jag har lätt för att gå upp i vikt. Det är ju absolut ingen egenskap som är bra att jag har fört vidare. Jag kanske inte heller borde ha gått till avel när jag tänker efter. Vad som är positivt med Sashas C-höfter är att jag nu inte behöver flänga på utställningar. Jag är så helt ointresserad av det! Jag ser verkligen inte vitsen med dem. Kan någon förklara för mig varför man måste ha sin hund skönhetsbedömd innan man kan avla på den? Samma tankar kommer upp i huvudet igen. Skulle jag ha platsat för avel om jag hade varit tvungen att vara en skönhetsmiss innan jag fick barn? Tror inte det! Jag kan absolut köpa att man inte ska föra deffekter vidare, men yttre bedömningar som bara beror på vad en viss domare har för smak förstår jag verkligen inte vitsen av. Okej, okej det är inte bara vad domaren tycker som gäller. Jag vet att de går efter rasstandarden, men vissa domare tycker om kraftigare och vissa om smäckrare hundar, så visst blir det väldigt subjektivt.

Ha, det var ju väldigt roligt att få skriva av sig lite! Jag vill också passa på att tacka Dottern och hennes kompisar för den fina layouten de gjorde igår kväll på eget initiativ när jag svängde mina lurviga på fest! Visst är den jättefin?!

Söndagskramar till er alla och era goa krulltottar!

//Mia

Sasha har nu lämnat småviltet till förmån för högvilt. Istället för fåglar jagar Sasha numera våra stuggrannarna. Hon morrar och skäller så fort det rör sig på granntomterna, eller om någon skulle ha fräckheten att våga sig ut med båten, eller gå ner (från sin egen tomt!) och bada. Ja, hon springer t o m upp på ena grannens uppfart och skäller på grannarna själva när de kommer hem. (Tänk att bli vaktad mot sig själv! Där kan man snacka om säkerhet!) Så numer sitter alla våra grannar uppjagade i trädtopparna och på sina tak runt omkring och hytter med nävarna åt vårt håll medan vi sitter på vår altan och njuter av denna underbara sommar! Nääää, det där sista gick ni väl ändå inte på;) Vi har turen att ha snälla, djurvänliga och förstående grannar som strängt skickar hem Sasha och har några vänliga ord till övers till mig när jag generat kommer flämtande efter den gläfsande vinthunden.

Det här är det jag har svårast att hantera som hundägare, detta vaktande. Jag tycker att det är rätt och slätt pinsamt! Det gör nog att jag spänner mig och inte riktigt får önskad effekt på vovven när jag försöker styra upp det hela. Vi har resonerat fram och tillbaka hur vi ska göra och insett att det inte räcker med att visa Sasha tomtgränspinnarna för att hon ska förstå vilken tomt hon ska vakta;) Skämt åsido så har vi förstås blivit mer på vår vakt och har mer koll på vår lilla hund än vad vi hade tidigare i somras. När vi märker att hon får nys på något och börjar morra är vi direkt på med ett "NEJ". Och när hon börjar rusa mot en "måltavla" skriker vi likadant: "NEJ!" och direkt därefter ett vänligt "Sasha kom! Kom, kom!". Faktum är att det verkar ha fått lite effekt. Vi behöver inte ropa "Kom, kom!" så många gånger innan hon vänder och kommer och då blir hon förstås rikligt uppmuntrad och belönad. Jag försöker också klappa och uppmuntra Sasha när jag märker att hon är lugn trots att hon ser grannarna i rörelse. Men det här är SVÅRT tycker jag. Har ni några liknande erfarenheter? Har ni lyckats lösa något sådant här? Eller tycker ni helt enkelt att jag inte ska tycka att det är så pinsamt? Faktum är att inga andra verkar må så väldigt dåligt över att Sasha skäller emellanåt. Självklart är det inte ett acceptabelt beteende att springa fram och skälla ut folk. Men att bara skälla lite allmänt är ju egentligen inget brott. Jag försöker ibland att inte bry mig så mycket när jag märker att Sasha t ex står och skäller i vassen på en båt hon aldrig kan nå fram till. Då tänker jag att om hon inte får någon uppmärksamhet där och då så tappar hon snart intresset. Fast hon är ju för söt när hon ställer sig på bakbenen som en surikat för att försöka se vad som står på där bakom vassen!

Det är en fin sommar vi har! Sasha njuter i sin korta pälsa i takt med oss.  Sasha tycker mycket om att vara i vattnet när vi är i stugan, men inte förrän förra veckan började hon simma ordentligt. Inte förrän matte, ja just det - jag - gick ut och badade började Sasha simma ordentligt. Och hon tycktes verkligen gilla det! Hon simmade fram och tillbaka mellan mig och husse. Benen paddlade lugnt och metodiskt samtidigt som hon slickade i sig lite vatten ur höger mungipa. Ja, det såg ut som om hon aldrig hade gjort något annat. När husse gick upp ur badet stannade hon kvar hos mig och simmade lite till! Det var så härligt att se för har man skaffat en vattenhund så har man och jag skulle nog tycka att det hade varit lite tråkigt om hon inte tyckte om vatten. Jag fick inga bilder på detta, men jag har bilder på vattnet som hon simmade i, d v s vår fantastiska vy i stugan!

Vi var och skulle hälsa på våra hundträffkompisar nu på kvällen, men alla hade nog semester för vi var ensamma vid vår vackra mötesplats. Jag hade varken godis eller boll med mig så Sasha fick springa fritt och jag fick använda kopplet som leksak emellanåt. Men jag passade på att ta lite bilder på Sashas fina lekplats.

Jag är så smickrad av alla mina fans att jag redan håller på att planera för nästa inlägg. Vem vet det kanske kommer snart;P Hoppas att ni alla har en lika härlig sommar som vi!

Alltså, när man nu har två fans här i livet så måste man ju ta hand om dem och killa dem lite under hakan då och då. Så när de börjar efterlysa vart man har tagit vägen, då är det dags att skriva lite. Jag är ledsen alla(!) mina läsare att jag inte har uppdaterat Sashas blogg på år och da'r. Förklaringen är förstås att jag har måstat prioritera annat. Till exempel klippning av Sasha! Detta är alldeles nyligt avklarat så nu går Sasha in i den varmaste månaden helt rakad. Hon är SÅÅÅ söt, och verkar vara helnöjd med frisyren. Det måste vara skönt att bli av med pälsen när det är varmt ute. Jag älskar ju perrosar i lång päls, men det är inte utan att de är bra läckra när de är nyskalade också. Sasha går från att se busig ut till att bli en seriös ung dam när hon byter firsyr. Hon får en så söt liten glad mun när hon är långhårig medan hennes stora allvarliga ögon framträder starkt när hon är nyklippt. Uttrycket blir således helt olika. Men hunden är förstås densamma. Samma glada busfia som bara vill pussas och leka och mysa. Och nu vill man ju bara ta på henne eftersom hon är så himla len!!!!!! Fast just i detta nu vill Sasha bara sova, för även om hon tycks tycka om att bli klippt så tar det ju lite tid och det är rätt jobbig när matte ska klippa ansiktet och hålla på med benen i evigheter. Sashas päls har blivit jättefin. Den var rätt tovig och filtig i vintras när jag klippte den, men nu var den bara lite filtig i nacken och i ena armvecket och så fanns det några småtovor på magen. Eftersom pälsen var så fin för övrigt var det jättelätt att klippa ryggen, sidorna, benen och huvudet (när jag väl fick komma till!).

Annars är vi mycket i stugan nu på sommaren och eftersom den ligger på kanten till en havsvik så har vi mycket sjöfåglar runt omkring. Sasha tycker att de är jättekul -- att jaga. Byggden har fått ett nytt läte; "Sasha kom! Kom, kom!" Så låter nämligen jag i parti och minut. Och det kan ta några varv innan Sasha behagar lyssna, för då är hon ute och jagar mås, kanadagås eller någon annan stackars fågel. Ja, stackars fåglar. Sasha är ganska duktig på att avbryta sin lek, men inkallningen går inte perfekt i dessa fall, det är ett som är säkert. Men jag försöker vara positiv. Jag ropar ett NEJ när hon börjar springa efter någon stackars mås, men fortsätter sedan med ett glatt "Sasha kom!" och kommer hon så är jag förstås jättepositiv och berömmande. Jag förstår att det inte är lätt för en busig unghund att avbryta en sådan rolig lek, men som matte har man ju ett stort ansvar för naturens alla djur och ibland mår jag lite dåligt över vad de stackars fåglarna får utstå. Men jag har inte heller hjärta att sätta min goa lilla vovve i band. Jag tror att det är bättre att träna henne att inte jaga. Och hon skulle ju aldrig göra något. Hon vill ju bara springa lite... fast det vet ju inte fåglarna...

Jag bifogar lite bilder på Sasha under och efter dagens klippning. Hon var för himla söt mitt i klippet med lurvigt huvud och lurviga ben till den lilla rakade kroppen.

Vad är jag för hundras nu matte?

Efteråt är man ju lite pömsig för det tar ju lite tid det där klippandet.

Frökens stora och vackra ögon kommer verkligen fram i en kort frisyr.

Har packat. Torkar blodpudding i ugnen. Har lagt ner klickern, köttbullarna, leversnittarna, tuggbenet (men det packade tydligen Sasha upp igen för det ligger framför mina fötter igen), leksaken, registrering och vaccinationsintyg, samt nummerlappen. Får inte glömma vattenskål, matskål, vattenflaska, tvål (till människor), och tandborstar (till både hund och människor). Har tvagat huvudpersonen ordentligt (till huvudpersonens förtret) så nu är hon alldeles silkesmjuk och kritvit där hon ska vara kritvit och chokladbrun där hon ska vara så.

Tack och lov för goda grannar som låter mig låna deras underbara Volvo då vår lite mindre underbara Peugeot har blivit påkörd (nej inget allvarligt, men den är lite konstig i styrsystemet så jag har ingen lust att köra 100 mil på tre dagar med den just nu). Nu är det bara att peppa sig själv att köra de ca 50 milen i eget majestät och se till att barnen sjunger, berättar roliga historier och matar en med godis i morgon, så ska vi nog nå vår första utställning i tid. Ja, tänk att jag... jag.. ska åka på hundutställning med min, nej vår, hund! Inofficiell utställning i o f s, men ändå! Jag är ju ingen utställningsmänniska. Men när nu uppfödar'n ska ställa till stort kalas med drygt 70 krulltottar, då kan man ju inte tacka nej. Och jag ser faktiskt enormt mycket fram emot det! Det ska bli så härligt att få komma ner till det vackra Dalarna och det mysiga Smedjebacken där den fantastiska lilla kenneln finns med både underbara människor och hundar. Vi ska få träffa Sashas mor och far och syskon och halvsyskon och en massa andra perrosar.

Det roliga är dock att jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag ska ställa ut min hund. Jaha, och vad betyder det? Jag har varit på en utställning i mitt liv, och det var långt innan mitt liv som matte och inte minns jag hur hundarna gick eller vad de gjorde. Jo, de gick runt i en ring, men gick de till höger eller vänster om sin husse, matte, förare, handler (ja, vad det nu kallas)? När stannade de? Och hur skulle de stå? Nåja, jag tänkte att jag bara hänger på de andra och ser till att jag har fickorna fulla med godis och att Sasha har fokus på mig, mig och mig och hoppas att hon inte skäller på domaren. Vi får väl se hur det går. Lite spännande är det ju faktiskt...

Men det ska bli så otroligt roligt att få byta erfarenheter med andra och det ska bli skönt att få en liten minisemestern, även om inte riktigt hela familjen kommer att vara representerad då maken prioriterade jobb och renovering istället. Men jag har ju så trevligt sällskap tack vare att mina goa barn följer med, och så har vi Sasha Pasha att underhålla också!

Men nu är det dags att gå och sova, för snart ska jag upp och köra låååångt. Natti natti!

...får inte glömma filt till Sasha att ligga på; kom ihåg att....; får inte heller glömma att...GÄSP!